Släktgrenen Sofia Piehl

 

 

Bild13

Bild16

 

 

 

 

 

 

 

Sofia Piehl f. Neumüller (1856-1938)

Henrika Sofia Amalia Neumüller gifte sig med Carl Gustaf Piehl (1856-1912), bryggeridirektör, Stockholm. De fick nio barn:
Karin (1880-1932) gift med Carl Fredrik Riben
Carl-Gustaf (1882-1965) gift med Anna Ameln
Sven (1883-1961) gift med Greta Carlstedt
Olof (1883-1926) gift med Lillot von Post
Greta (1884-1966)
John (1885-1956) gift med Elin Bergstedt
Lisa (1890-1982) gift med Nils Geber
Nils (1892-1980) gift med Elsa Jägerskiöld
Brita (1893-1946)

Lit de parade. Av Lisbeth Ollner
Mormor hade gått bort. Nu stod hon på ”Lit de parade” i yttre salongen i det stora ljusgrå stenhuset i hörnet av Engelbrektsgatan och Runebergsgatan. Huset var byggt 1914. Så länge Dora kunde minnas hade mormodern och de två ogifta mostrarna bott i det huset. I åtta rum och kök. Matsal och salonger i fil. Farmor hade också bott där en tid. Dora var själv född där. I farmors våning. Med assistans av kokerskan och husan. – ”En svår förlossning”, hade modern ofta sagt. – Modern hade velat ha en son.

Nu var Dora femton år och gick i gymnasiet i Lyceum för flickor borta på Banérgatan. Hon hade två bröder. Familjen hade flyttat från ena sidan av Karlavägen till den andra och bodde alldeles intill Engelbrektskyrkan. Det tog knappt sju minuter att gå bort till mormor. Man kunde åka en hållplats med ”femman” mellan Runebergsplan och Uggleviksgatan för femton öre. Tusentals gånger hade Dora vandrat sträckan mellan Karlavägen och Engelbrektsgatan. – På väg till den första skolan på Jungfrugatan. På väg till Humlegården för att leka. På väg till Lyceum som först låg på Kommendörsgatan. På väg till apoteket ÄLGEN för att hämta medicin åt familjen. På väg till mormor och mostrarna.

”Kvinnofängelset” låg nedanför Engelbrektskyrkan – en enorm byggnad som upptog ett helt kvarter i rött tegel med tinnar och torn. Det såg ut som en medeltida riddarborg.

I Doras barndom användes fängelset som arkiv. På samma sida i hörnan vid Rådmansgatan låg Landers fruktaffär och längre bort Anna Sandströms flickskola, senare den förhatliga Tyska skolan. På hörnan mot Runebergsgatan hade Alliance Konditori flyttat in. Deras bakverk kunde tavla med stans bästa – Oskar Bergs nere på Regeringsgatan. I parfymeributiken ”Lärkan” köpte man hygienartiklar. Böcker och papper i bokhandeln hos allas favorit Hjalmar Elger.

Doras far hade varit bokförläggare. Han hade alltid varit strängt upptagen av sitt arbete, affärsresor och av farmor. Familjen såg honom bara på söndagarna. Då spelade Dora och hennes yngre bror auktionsbridge med föräldrarna eller ”spatserade” med dem på Djurgården och i Lilljansskogen eller gick på Nationalmuseum och Riksmuseum.

Föräldrarna intog sina sena måltider för sig. – modern hade ansvaret för hushåll och stor representation. Barnsköterskan var sysselsatt med den yngste brodern. Han var sju år yngre än Dora. – Ingen hade tid med de två äldre barnen. De ackorderades ut till mormor och mostrarna. Både vinter och sommar. Då visste man var de ”höll hus” och att de var i ”goda händer”.

SofiaN

”Mormor” Sofia Neumüller

Nu var mormor död. Barnbarnen lotsades in i salongen vid någon av mostrarnas hand. – Av någon anledning vågade de vuxna inte lämna något av barnen ensam med den döda. – Men de hade ju heller ingen erfarenhet av egna barn. Dora kände sig vuxen. Hennes far hade dött för två år sedan i en depression. Svåra minnen vällde upp. Dora och syskonen hade aldrig fått se sin far som död. Modern hade ansett att det var bättre för barnen att minnas fadern i livet.

Det var första gången Dora såg en död människa. Hon hade gruvat sig inför nötet med den döda mormodern. Hen mormor hade blivit vacker i döden. Hon låg där med det vita vågiga håret bakåtkammat. Balsamerad och med en liten liljekonvaljebukett i händerna. Stillheten kring hennes kropp var total.

Släkten sorlade dämpat kring begravningskaffet i den angränsande matsalen. Dora hade inte älskat sin mormor. De var allt för olika. Men hon hade känt ett stort medlidande med henne. Mormodern hade fött nio barn. I flera år hade hon lidit av sockersjuka och starr. Hon läste alltid tidningen med hjälp av en guldinfattad pincené med tjocka glas som hängde i en kedja.

Den yngsta mostern, som var utbildad sjuksköterska, ”härjade” med mormor. Varje morgon togs urinprov för att kontrollera sockret. All mat vägdes. Mostern räknade på grammet ut hur mycket mormor fick äta. Dora såg för sig mormoderns grimaser när mostern satte den dagliga insulinsprutan i låret. Ibland hade mormodern drabbats av koma, till följd av den alltför stränga dieten.

Mormor hade varit mycket hård mot sina egna barn. De hade fått gå ut ur rummet baklänges när samtalen som de varit inkallade till var slut. De hade fått mycket aga, ibland orättvist eller för små förseelser. Mot barnbarnen hade mormor alltid varit snäll. Hon brukade ”värpa” i deras läxböcker när de varit duktiga. Hon tog dem alltid i försvar mot mostrarna.

Mostrarna hade blivit upptagna av gästerna och Dora blev tillfälligt ensam. Hon lämnade kistan och gick runt i salongen. Ute var det vår. Lindarna på Karlavägen stod vackert gröna. Men hon kunde knappast se dem. De tunga spetsgardinerna för de väldiga fönstren mot Runebergsplan var fördragna. Hon hörde Djursholmståget passera på väg mot ändhållplatsen – nere vid Kungliga Biblioteket. Stegen blev mjuka på den stora brysselmattan i ljusa pastellfärger. Levande ljus brann i de förgyllda rococospeglarnas lampetter. Det böhmiska glaset skimrade i den väldiga kristallkronan. Den vita kakelugnen stod kylig i sitt hörn. Den tresitsiga soffan i guld och rosa såg nästan spökligt övergiven ut. Dora stannade framför en stor havsmålning som alltid fascinerat henne. I dag såg havet ovanligt grått och dystert ut. Vem som målat tavlan hade hon glömt. Hon hoppades så att hon skulle få ärva den.

Dora gick vidare in i inre salongen som vette mot Humlegården. Där brukade man bara sitta när det var ”främmande” på besök. Det gula sidenet på den stora Carl-Johanssoffan i mahogny vågade man nästan inte sätta sig på. Karmstolarna var obekväma. Carl Eldhs kärlekspar kysstes nakna i vit genomskinlig marmor på en guldornamenterad piedestal. Dora såg ofta nyfiket på statyetten men hon kände aldrig någonting. Kanske skulle den vara en ersättning för den kärlek mostrarna inte fått uppleva, brukade hon tänka. På ena väggen hängde två kopparstick, ungdomsporträtt av Oskar II och hans Sofia från Nassau. Mormor hette också Sofia och härstammade från Tyskland. De djupa vitmålade fönsternischerna var fyllda av gröna växter. Den äldre mostern älskade blommor. En stor palm stod på golvet intill statyetten.

Dora gick tillbaka mot matsalen. Där satt släkten samlad till begravningskaffet. Kokerskan Hilmas härliga kakor bjöds runt. Dora och hennes bröder hade alltid fått kakorna ransonerade. De skulle aldrig ha tagit två kakor av samma sort. Husan gick runt och serverade i svart klänning, stärkt förkläde och mössa. Släkten var stor. Fyrtio personer var kanske samlade därinne. Mostrarna hade alltid varit måna om att hålla släkten samlad kring mormor. Kusinerna träffade Dora bara på släktfesterna.

Bordet var dukat med blankpolerade silverpjäser. De stela stolarna i ljust läder och ek med lejontassar brukade paradera runt de gröntapetserade väggarna. I dag delades de mellan kusinerna. Dora kastade en blick på pianot. När hon var fem år hade modern satt henne i pianolära hos den yngre mostern. När hon kom till spellektionerna måste hon gå köksvägen för att inte smutsa ned på golven. Mostern var krävande. Dora grät ofta över skalövningarna. Nu när hon gick på gymnasiet blev det ingen tid för spellektioner längre. Den yngre mostern sjöng också i Engelbrekts kyrkokör. Dora och hennes nästan jämnårige bror fick emellanåt följa med på olika mässor och oratorier. Ibland fick de sitta på läktarna bland körsångarna. Särskilt spännnande var nyårsnätternas midnattsmässor. Syskonen skämtade om att de kunnat urskilja mosterns vassa sopran i kören.

Dora gick bara i kyrkan för att lyssna på musik. – Hon var inte religiös och trodde inte på ”något liv efter detta”. –”Att konfirmera sig är det största ögonblicket i en ung flickas liv”, brukade mostrarna säga. Dora konfirmerade sig aldrig. Men Engelbrektskyrkan älskade hon. Den inre stramheten i granit och trä. Olle Hjortzbergs fresker. Det smäckra tornet på höjden. De små trädgårdarna på bergssluttningarna. Trapporna. Skoltiderna passade hon alltid genom hastiga blickar upp mot den gyllene klockan.

Mormor skulle begravas på Söder och ligga i familjegraven på Skogskyrkogården. Där låg morfar som Dora aldrig sett.

Dora ville inte blanda sig med släkten vid kaffebordet i matsalen. Hon gick ut och satte sig i hallen. Där hade hon alltid trivts bäst. Soffgruppen var ful. 1800-tal, med snirklade karmar, en varmröd Bochara låg på golvet. Men det stora valnötsskåpet från 1600-talet, som svenskarna tagit hem från Tyskland som krigsbyte var vackert, där förvarades allt linne med monogram och lakanen med spetsarna som mormor virkat.

Hemma fanns det böcker från golv till tak och man läste jämt. Men mostrarna hade bara bokhyllor i sina sovrum. De läste Svenska Dagbladet och var med i läsecirklar. I hallen hade mormor ”gnuggat” barnbarnen i multiplikationstabellen. ”Jag skall lugga Dig” sa mormor om inte det rätta svaret kom direkt. Här spelades också Svarte Petter, Mas och Svälta Räv. Mormor lade alltid patiens. Med sina buljongfärgade miniatyrkort. Ibland fuskade hon för att patiensen skulle gå ut.

I hallen gjordes alla julförberedelserna. Mostrarna lärde barnbarnen att göra julgranssaker. I synnerhet den äldre mostern var konstnärlig. Hon gjorde smällkarameller i färgat silkepapper med silver och guldhand omkring. Hon formade trollsländor i lila och gult kring chokladcigarrer med vit kristyr i toppen. Hon gjorde gottkorgar med bokmärkesänglar på.  Doras mor klädde alltid granen hemma själv. Bara i silver och levande ljus. Någon gång hade Dora så gärna velat hänga några av de vackra julsakerna i granen där hemma. Det var sista gången Dora skulle sitta i soffan på Engelbrektsgatan. På sommaren fick hon åka utomlands och studera språk. När hon kom hem bröt kriget ut och mostrarna hade flyttat.