Ekudden

Ollner10

Ekudden

 

Ekudden ligger på en udde i norra delen av sjön Flaten och gränsar till Flatenbadets friluftsområde. Ekudden var en utgård  under Skarpnäck. Den avsöndrades och såldes den 6 april 1893 till bryggaren Carl Gustaf Piehl. Gården var sommarställe för familjen Piehl. Där bodde också dottern Lisa, gift Geber, med familj.

På Ekudden fanns en stor mangårdsbyggnad, byggd 1887, flygelbyggnad, ladugård, kägelbana, tjänstebostad, drängstuga, ladugård, förråd, växt- och lusthus m m. En engelsk park med många växter och träd anlades och en kanal grävdes tvärs över spetsen på området. Efter det att Stockholms stad köpt Ekudden stod husen så småningom tomma och förföll. I samband med ett inbrott brändes huvudbyggnaden ner en sensommardag 1969. Övriga hus vandaliserades redan 1956 och numera finns bara grunderna kvar. I området finns flera intressanta växter och en värdefull ekmiljö med många insekter.

Ollner4

Ollner5

Familjen Geber på Ekudden

 

Konstfackseleven Emmelie Golabiewski gjorde 2012 sitt exmanesarbete om Ekuddens ruiner. Hon vill inrätta ett friluftsmuseum på platsen. Hon menar att det är en kulturmiljö som borde vårdas. Läs artikeln i Mitt i Bandhagen ekudden

Källor:
Hans Harlén, Stockholm från A till Ö. Del II, Söderort.
Olle Rydberg, Från Årsta till Farsta (innehåller felaktiga uppgifter om årtal för vandaliseringen). Uppgiften om när huvudbyggnaden brann (1969 eller möjligen 1968) kommer från en person som befann sig i närheten av Ekudden denna sensommarlördag.

Ollner2

Höskörd på Ekudden

 

Mormor Sofia Piehls “Grönalund” på Ekudden
av Lisbeth Ollner
“Grönalund” var det synnerligen passande namnet på Mormors “utedass” på Ekudden. En oförglömlig plats för barnen Geber, Lisbeth (född 1922), Nils-Hugo (1924) och lillebror Arne (1928).

Den av familjen förhyrda ”Gula villan”, ritad av Morbror Olle Piehl, trädgårdsarkitekten, var för liten för att härbärgera fler än Pappa (semestertid), Mamma, storkokerska och ‘jungfru’. Vi ackorderades därför ut till Mormor och våra ogifta Mostrar, Greta och Brita Piehl. De första åren med egen barnsköterska. En för mostrarna säker, ansenlig, återkommande sommarinkomst. Men kanske en emellanåt rätt betungande uppgift liksom det för barnen Geber inte var det lättaste att inte få bo med den egna familjen.

Bild22

Grönalund låg ett par hundra meters skogspromenad på grusad gång från ”Corps de Logiet” där Mormor bodde. Närmast påminde det om en större Friggebod, ett rött trähus med vita knutar och dörrar som låstes med hasp. Ett fönster med voilegardin gav vacker utsikt mot ”slaskbryggan” och sjön Flaten och inte minst msk luft, om så behövdes. Stugan var en pendang till en näraliggande redskapsbod. Den var delad i två sektioner. På vänstra sidan fanns ett stort hål för tjänstefolket och Moster Greta, den lyckliga. På högersidan fanns det en bänk med två små hål till vänster och ett trappsteg högre upp två stora, ordentligt tilltagna, även ur vuxensynpunkt. Huset kunde tömmas från baksidan, vilket gjordes varje höst. Mormor satt alltid på det första, lilla hålet och på nummer två omväxlande en av mina bröder. På de stora satt alltid Moster Brita och jag, närmast fönstret. Invändigt var allt målat i blank ockra, en som vi tyckte för ”ändamålet” synnerligen lämplig färg.

ekudden26

Varje kväll vid halvniotiden gick vi alla i samlad trupp till Grönalund. Moster Greta höll ljuslyktan vid behov och så kom Mormor, så småningom stödd på Morbror Svens, jägmästaren, käpp av ene, som numera tillhör Neumiillerska föreningen. Riktigt dasspapper användes och inte tidningspapper som var vanligt på andra av den tidens utedass. Konversationerna var alltid livliga. När det gäller samtalens innehåll sviker mig minnet. Men i synnerhet Moster Brita var duktig på att skvallra, inte alltid så uppbyggligt.

ekudden20

Innan skolan började i slutet på augusti kunde det ibland kärmas ganska kusligt att gå till Grönalund . Det fanns många läderlappar som kom fram i skymningen och ugglor som skrek. När jag blev äldre, planterade jag, inspirerad av den blomsterälskande Moster Greta, ett vackert ogräs med vita klockor, intill husets sjösida. När min Pappa dött (1937) flyttade vi för gott upp till ”Gula villan” och gick på ‘toa’ i en ganska, enkel och trist huslänga som hörde till denna och den s.k. stora ”Röda villan”, där bl.a.”gårdsfolket” bodde. Numera ser man inte ens ruinerna av alla de fina villorna. Ekudden är bara ett barn- och ungdomsminne.

Lisbeth Ollner